Det är så mycket "vi" och "dom"när det kommer till spriten. Vi , de vanliga som kan hantera rusdryckerna. Och då "dom", dom där som inte lyckas så bra. Som förlorar greppet. Som misslyckas.. Några av dem syns på stadens bänkar och torg, med den solkiga plastpåsen i ett fast grepp. Skränande, oduschade, med slanten från socialen i den trasiga fickan.
Barnen tittar snett på dem när vi ska in på ICA och fylla kundvagnen med grönsaker, bröd och mjölk Hur blir man en sån mamma? frågar de. hur blir man en fullis?
Jag kan berätta för dem att gränsen mellan "vi" och "dom" är mer hårfin än någon anar och att det finns massor av fullisar även bland sådana som inte skränar på torget.
De flesta alkoholister sitter inte på parkbänkarna. De flesta har fortfarande jobb, familj och kanske ett fint hus att bo i. Men dricker gör de likt förbaskat. De dricker och sedan skränar de där de inte syns. De dricker och sedan sårar de och skadar. De dricker o bär hemligheter som alla för länge sedan genomskådat men aldrig vågar nämna högt.
För deras familjer vet ju. Deras barn har ont i magen, deras fruar är ledsna och förbannade, deras mammor vrider sig av besvikelser de gånger de vågar erkänna att där finns problem.
För det är inte alltid vi gör det, erkänner alltså.
Vi föredrar många gånger att förneka, att vända oss bort. Tjusiga läkaren, flotta advokaten och välbärgade bankdirektören-där status å pengar finns, kan det väl inte vara så illa?
Bänkalkisarna skrålar glatt vidare i eftermiddagssolen och jag tänker på de osynliga alkoholisterna. Mammorna som smiter ner i tvättstugan och klunkar ur sin bag-in-boxar medan barnen tittar på tecknat. Papporna som alltid är fulla på helgerna, berusningen blir ett normaltillstånd i dessa familjer och ungarna kanske inte ens kommer minnas att deras föräldrar någonsin var nyktra. Alla de där 400 000 barnen som växer upp i hem där det dricks för mycket, varför pratas det inte om dem?
De som det pratas ännu mindre om är alla de som dricker "normalt". De som ännu inte trillat dit, sådana som kanske aldrig gör det. I svartvita världen är det antingen eller, men i verkligheten finns det många gråskalor. Det dricks ofta för mycket även bland icke-fullisarna, bland de städade vanliga. I radhusen, i lägenheterna, på gårdsfesterna och i föreningslivet. Medtag eget dricka står det på inbjudningskortet. och vi tar med oss massor. Flaskorna innebär på något sätt alltid att vi har fest, att något ska firas, att det är glatt å härligt.
Vilket budskap får barnen här? Naturligtvis att spriten måste närvara, att utan sprit går det knappt att leva.
Nej, alla är inte alkisar. Men allt för många är fast i gamla hjulspår. Allt för många låter alkoholen diktera sina villkor.
Måste hinna till systemet innan det stänger. middag å inget vin hemma, bäddat för misslyckande, nästintill otänkbart! ses efter jobbet, dricka ett par stora stark, några uppsluppna drinkar.
Alkoholfritt är nästan ett skällsord. De som dricker med varandra bildar en gemenskap, en klubb där de förstår varandra. De andra, de som tackar nej, blir förädare å svikare. De vänder oss ryggen, är de för mer än vi? Enklast vore om alla blev fulla. Då slapp man fundera på hur mycket man fått innanför västen.
Visst är det provocerande. att alltid vara nykterhetens advokat. Att alltid vara den som ifrågasätter. Som envisas med att vilja ha mineralvatten. Som inte bara rycks med i masspsykosen, som inte tackar ja.
Ett liv utan alkohol, vad är väl det? Torrt.. och tråkigt.. och trist..och faktiskt, alldeles, alldeles underbart.
Vi och dom. Alla hör ihop. Alla har ett ansvar. och jag tänker att att det vore skönt om det vore självklart att avstå från alkohol som att tacka ja.
I stället för att behöva ursäkta sig å förklara sig.
Sen köper vi en situation Stockholm innan vi går hem. Han som säljer den har en gång varit någons lilla pojke.
Kanske undrade han också hur någon kunde bli en fullis../Skrivet av Katarina Janouch
